20. Robert Bresson

Öppningssekvensen till Min vän Balthazar tillhör filmhistoriens vackraste fem minuter. Det finns inget bättre exempel för att visa regissören Robert Bressons poetiska filmspråk, och hur mycket det skiljer sig från alla andra sätt att göra film. Bilderna avlöser varandra: Vi ser en åsna, Balthazar, döpas av ett par barn: Jacques och Marie, som ristar in sina namn i ett hjärta på en träbänk. Vi ser en sjuk flicka ta en tesked medicin, vi får senare veta att hon är obotligt sjuk. Vi ser Jacques resa sin väg, men han lovar att återkomma nästa år. Utan att vi vet hur det går till smälter klippen av barnen och åsnan omärkbart samman, till ett rytmiskt och vackert flöde av bilder. Det finns en stämning i öppningssekvensen som väcker vackra barndomsminnen till liv. Men bakom skimret gömmer sig en mörk verklighet. Ett åsneskri rycker tag i oss. Marie och Balthazar växer upp. Deras liv skildras mot varandra. Balthazar byter ägare som Marie byter förälskelser mot besvikelser. Så utvecklar sig Min vän Balthazar till en stram skildring av människornas grymhet.

Året var 1966. Bob Dylan släppte Blonde On Blonde, rymdsonden Luna 9 landade på månen och filmen etablerade sig äntligen som en konstform i egen rätt. De sista orden tillhör Louis Malle, som tillsammans med Marguerite Duras och Jean-Luc Godard höjde Min vän Balthazar till skyarna. Malle menade att de stora mästerverken förvisso har snuddat vid den plats dit Bresson har tagit oss (kanske syftade han på enstaka filmer av Renoir, Dreyer eller De Sica), men Min vän Balthazar innebar någonting nytt. Duras jämförde filmkonsten innan Bresson med en parasit som livnärde sig på andra konstformer. Godard, en annan hyfsat viktig regissör, kände sig tvungen att påpeka att han hade en tendens att överdriva, eftersom han "älskade film", men jämförde i nästa andetag Bressons film med Blaise Pascal - filmen berörde honom på samma som Pascals texter om passioner.

Det var först med sin tredje film, Prästmans dagbok, från 1951, som Bresson började utveckla sitt säregna bildspråk. Inte för att Bresson var särskilt nöjd med filmen. Han gillade inte någon av sina filmer. Han kunde aldrig titta på dem utan att hitta saker som han hade velat göra annorlunda. Men om han var sträng mot sig själv så var det ingenting i jämförelse med den stränghet med vilken han bedömde andras filmer - han avfärdade dem som "filmad teater". Bresson fick en gång frågan om det inte fanns någon film han gillade, varpå han lär ha svarat: "Kanske ett par scener av Chaplin. Men när Chaplin inte agerar." För Bresson handlade inte filmkonsten om att skapa vackra bilder. För Bresson får en bild sitt värde endast genom det sätt på vilket den används. Den får sin kraft genom den relation den står till alla andra bilder. Som den franske regissören själv uttryckte det: "En bild bör förvandlas vid kontakten med andra bilder liksom en färg vid kontakten med andra färger. En blå färg är aldrig samma blåa färg vid sidan om grönt, gult eller rött." Det är fullt möjligt att tycka att Bressons filmer är otillgängliga och kyliga, och att hans skådespelare är kassa. Men det är invändningar som måste ta hänsyn till Bressons idéer om filmkonsten. Dessa sammanfattade han i boken Anteckningar om filmkonsten, en samling korta och skarpa aforismer, eller råd till blivande filmskapare, av typen "Ljudfilmen har uppfunnit tystnaden" eller "Få föremålen att se ut som om de hade lust att vara där".

Mot den filmade teatern, med dess skådespelare och högstämda gester, ställde Bresson cinematografin, som försöker skapa uttryck genom att kombinera bilder och ljud till en sammanhållen enhet. Bresson ville inte använda sig av professionella skådespelare, istället använde han sig av amatörer, och han kallade dem inte för skådespelare, utan för modeller. De instruerades att inte leva sig in i rollen, och att inte tänka på någonting alls när de levererade sina repliker. Om en modell en gång hade agerat så var han enligt Bresson ohjälpligt förlorad för cinematografin. Det är inte skådespelare som uttrycker känslor i hans filmer, utan "bildernas inre förening". Martin Lasalles minspel i en av Bressons tidiga filmer, Pickpocket, är ett utmärkt exempel. I en scen tränas han av en äldre mer erfaren ficktjuv. Kameran följer deras händers rörelser, och skapar en känsla av nästan erotisk elegans. Bilderna åtföljs av ett musikstycke. Då ska man komma ihåg att Bresson senare förkastade musiken i sina tidiga filmer. Schuberts tjugonde sonat i Min vän Balthazar användes i ungdomligt oförstånd. Den gjorde enligt Bresson filmen onödigt sentimental, liksom användandet av Mozart i En dödsdömd har rymt. Musiken förskjuter eller förstärker åskådarens intresse eller känslor på ett falskt sätt. Man kan bara spekulera i hur han skulle förhålla sig till dagens filmindustris vulgära och meningslösa uppvisning av ljud- och specialeffekter. Istället för musik ville Bresson låta ljud och bild samverka för att uppnå en rytmisk filmpoesi. Fransmannen menade att det som inte syns i bild påverkar åskådaren mer än det som faktiskt syns. Det ideala vore att inte visa någonting alls. Så närmade sig Bresson den minimalistiska tanken att den enda perfekta filmen är den som inte kan göras.

Enligt Godard utgjorde Min vän Balthazar hela världen. På nittio minuter får åskådaren uppleva barndom och död och allting som händer däremellan. I så fall är det ett liv dränerat på kärlek. Alla människor i Min vän Balthazar handlar egoistiskt och egenrättfärdigt, till skillnad från Balthazar, som blir en sorts Kristusgestalt. Balthazar utstår sina ägares godtycke och är filmens moraliska samvete. Poängen med filmen var för katoliken Bresson emellertid inte att förhåna mänskligheten. Att människor handlar egoistiskt gör dem inte mindre värda att älska. Det är en inställning att beundra, och Bressons humanism genomsyrar hans filmer. Från filmer om tragiska livsöden, som Den våldtagna och Processen mot Jeanne d'Arc, till Blodspengar, om pengars omutliga makt i samhället.

Bresson var vid sidan av filmskapandet väldigt intresserad av måleri. Han målade själv och i Anteckningar om filmkonsten citerar han Cezanne: "Vid varje penseldrag riskerar jag mitt liv". Påståendet är underbart dramatiskt och franskt - en viktig påminnelse om att ta konsten på allvar. På samma sätt riskerade Bresson sitt liv och sin konst vid varje klipp. Hans filmer är som målningar: varje del är nödvändig, ingenting kan skäras bort eller läggas till, utan att därmed förändra helheten. När Bressons filmer är som bäst pekar de fram emot en filmkonst som skulle spränga gränserna för hur vi ser och uppfattar film. Hans filmer är de första som har närmat sig en filmens poetik, en värld där filmen inte längre suger sig fast vid äldre konstformer, utan tar sina första stapplande steg i det fria. Det vore dock fel att säga att Bressons filmer var före sin tid. Han inte har fått några egentliga efterföljare. Bresson skapade ingen skola. Men hans filmers magi är inte avhängig en obscen budget eller filmstjärnors påklistrade leenden. Magin hos Bresson består i bildernas omedelbarhet, i nödvändigheten och humanismen, i allt det som aldrig blir sagt.

Mest känd för: filmer som Min vän Balthazar och En dödsdömd har rymt, och för sitt säregna poetiska filmspråk.

21. Henri Rousseau

I Henri Rousseaus (1844 - 1910) målningar är löven alltid lika stora, och där någontstans har vi anledningen till att han är en av världshistoriens bästa fransmän. Men det är inte för att han gjort ett medvetet val att måla löven lika stora som jag älskar honom, utan för att han verkligen tror att de är av samma storlek. Inga ojämnheter, inga maskhål. Han hävdade att han bara målade av naturen och ändå har jag aldrig utanför hans tavlor upptäckt någonting så fantastiskt oskyldigt, så underbart rent och klart, så frigörande naivt - vilken natur jag än vänt mig till. Ni kan ta mig på orden när jag säger att jag hade offrat både höger och vänster hand för att äga den världsuppfattning han måste ha haft. Inget "å ena sidan, å andra sidan", inget överanalyserande, inte ens något nyanserande. Bara en fullständigt självklar syn på saker och ting. Rena färgfält, klarblå himmel. Okomplicerat och obrytt. Glada mustascher. Och ändå finns där något oupphörligt fascinerande.

Den tyske konstnären Max Beckmann sa en gång att Rousseaus "prehistoriska drömmar mången gång förflyttat mig till gudarnas närhet" och att han valde ordet "prehistorisk" är talande, då fransmannen var omedveten om konstvärlden och dess trender och stilar. Han var okänslig för vad som var den nya kreddiga hypen, och visste inte alls vilken plats han hade i konstens långa historia. Just därför fick han egentligen ingen sådan plats, utan har hamnat någonstans bredvid, utanför, eller som Beckmann antyder, före. Det finns ett slags poetisk enkelhet i Rousseaus konst som gör honom unik. Denna förenklande stil hjälper honom att gå direkt på det väsentliga och det lockar en till att se en sorts ursprunglighet i hans tavlor. Inga bländande tricks eller häpnadsväckande så kallad realism döljer den klara gåtfullhet som bilderna förmedlar. Vi får något mystiskt, men utan massa jobbiga symboler och överspänt intellektualiserande. Det är klart att vissa av hans bilder är ganska fula, men det är ju alldeles naturligt eftersom han inte brydde sig om något snobbigt estetiserande. Men man ska inte luras att tro att Rousseau var en oskicklig konstnär. Hans attityd var ett barns, men ett barn hade inte kunnat skapa Rousseaus målningar. Hans teknik var simpel (vem orkar bry sig om proportioner, ljuskällor och annat trist?) men det var en teknik han behärskade till fulländning.

När jag för några dar sen skrev om Gauguin nämnde jag att han influerade naivister, men jag skulle själv inte vilja placera honom i ett sådant fack. Han jobbade ett tag mot delvis samma mål som Rousseau med efterföljare, men Gauguin var för intelligent, cynisk och medveten för att riktigt kunna nå dit. Han ville dit, men han var redan för förstörd av kulturen. Bara det faktum att Gauguin behövde jobba mot målet bevisar att han inte var en sann naivist. Rousseau var där hela tiden. Att vara naivistisk är att ha en uttänkt attityd, att vara naiv är att verkligen tro på det blåögda man uttrycker. Inte längta, inte hoppas. Tro.

Och att Rousseau verkligen var naiv råder det inga tvivel om. Han blev ofta ironiskt hyllad men förstod inte att man drev med honom. Han satt en tid i fängelse för svindleri efter att få sin godtrogenhet utnyttjad av skrupelfria lurendrejare. Rousseau var ingen storartad tulltjänsteman (det var som sådan han förtjänade sitt leverbröd) och när hans chef degraderade honom trodde han att det berodde på godhet - detta gav honom ju mer tid att syssla med målandet, som var hans favorithobby. Vetskapen om Rousseaus verkligt ovetande och naiva karaktär bidrar förstås till uppskattningen av hans konst. Uppskatta hans konst var det dock inte många som gjorde när det begav sig och något verkligt kändisskap hann konstnären aldrig få under sin livstid. Enstaka kritiker och konstnär lyfte fram något de gillade hos Rousseau, men mest var han en lustig kuriosa man kunde fnissa åt. Med tiden kom dock flera stora konstnärer att upptäcka honom, inte minst den store Picasso, och resten är (konst)historia.

Men låt oss vara ärliga. Henri Rousseau är inte en lika stor konstnär som exempelvis Delacroix. Han är en mindre figur inom sitt område än vad Zola är inom litteraturhistorien. Om vi ska vara "objektiva" alltså. Men vilken hänsyn kan jag ta till det, när det inte finns en enda naken kvinna i konsthistorien som får mig att känna så stor kärlek som lejonet i La Bohémienne endormie, inte en enda litterär miljöskildring som förmår mig känna samma pastorala lugn som landskapet i L'herbage. Rousseau målar en krigsskildring, och jag spritter av lycka. Hans målningar gör att jag trots allt vill tro på livet.

Mest känd för: att vara den mest hyllade naiva konstnären. Specialiserade sig på djungelmotiv.

Självporträtt från 1890

22. Louis-Ferdinand Céline

Hur ska man beskriva Louis-Ferdinand Destousch…Den gamle bretagnaren…Dom kalla honom för anarkist…antisemit…Vissa kalla honom för nazist!...Han hamna i fängelse i Danmark…Han begrep inte någonting…Vad hade han gjort för skada? En skandal! Ett justitiemord! Inte konstigt om han blev nedbruten…den gamle skitgubben!....Förtalad!....Avskydd!...Jagad! Jojomen! Det var ingen dans på rosor vill jag lova! Han var rejält nedtryckt i skiten! Mycket riktigt! Han hade varit ute och kämpat i första världskiget han…Mitt ute i leran…För sitt land…Han fick medalj. Men den gav han fan i! Han spotta på den! Hyckleri! Såna fasoner hade han fått nog av. Han tålde det helt enkelt inte. Under inga villkor! Uppväxten var hycklande så det kan förslå…Ta bara farsan hans. En misslyckad kontorist. En riktig liten småborgare!...Som slog fru och barn! Den tokfan! Nog överdrev vår författare en del…det måste erkännas…men vad skulle han göra! Världen är ju en för sorglig plats…människor kommer och går…allt upplöses i sina beståndsdelar så småningom…ingen fattar vad som händer…Klart som fan man blir trött! ”Man tröttnar på allt, utom på att sova och att drömma!” Så sa han! Och inte hade han helt orätt! Hans barndom var inte att leka med…Morsan var halt. Hennes linkande drev fadern till vansinne…Och då var han inte att leka med!...Han citera gamla romare!...Han fäkta vilt omkring sig! Och rev hela den lilla butiken på kuppen! Där hon halta runt och försökte sälja spetsar!

Senare blev han läkare. Hjälpte fattiga stackare i förorterna. Könssjukdomar! Misslyckade aborter! Dom mest blodiga och hårresande fall! Klart att det satte avtryck…En viss misantropi infann sig…men kanske en hel del medkänsla också…med djuren åtminstone…dom gilla han… I skrivandet fann han någon slags tillflykt. Av vilken art vet jag inte…Det är våldsamma skrifter! Världskriget avhandlas! Kolonialismen…De amerikanska industrierna…Barndomens missöden!...Ålderdomens lidanden! Han visa ingen nåd! Nu skulle skiten dras fram i ljuset! Nu skulle byxorna dras ned på alla förljugna gamla bögar! Och språket sen! Hetsigt! Nervöst! Obönhörligt! Man orka bara trettio sidor åt gången…med tanke på ens hälsa…Det är verkligen för mycket! Man kan bli vansinnig för mindre…och inte vet man vad som är sant eller falskt heller…Det skulle lika gärna kunna vara en jävla skröna! Alltihop! Vissa av historierna får en verkligen att fundera…både en och två gånger…Riktigt så jävligt hade han det kanske ändå inte! Men vad ska man säga…vem fan bryr sig…det är ju känslan det handlar om…och den kunde vara nog så sann…Jag vet inte…Det poetiska bildspråket…Energin…Rytmen…Omöjligt att efterhärma! Absolut! Oöversättbart! För fan! Trots C-G Bjurströms ansträngningar!

Det fanns anledningar till svartsynen…Han hade fått sin beskärda del av jävligheter…Han magra på gamla dar! Dom gamla motståndsmännen gav honom ingen ro! När han gav sig ut från villan fick han ta med blodtörstiga hundar för att försvara sig! Hela tre stycken! Var man utpekad som kollaboratör så var man! Begått misstaget att hålla på fel sida! Och bli syndabock! Jo tack! Det var rätt sätt att behandla en av förra århundradets största författare! Riskera att bli sliten i stycken av folkmassorna…hånad av makten…bortglömd…ensam…bara hundarna kvar…Och så kärringen då…En gammal balettdansös…Hon visste väl inte bättre… Men ingen beundran ville han ta emot! Han var ju älskad också! Det får vi inte glömma! Henry Miller! Ginsberg! Burroughs! Ja, tamejfan om inte till och med Sartre, den gamle inrökte cafébesökaren!... Den gamle kommunisten! Till och med han avguda vår författare… Så då kan man förstå… Jag vet inte vad han tyckte om det… Eller vad det spelar för roll… Så var det i alla fall. 1961 somna han in. Det finns ingen anledning att tala mer om den saken…

Mest känd som: en av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika franska författare. Hans mest kända böcker är Resa till nattens ände (Voyage au bout de la nuit, 1932) och Död på krita (Mort à crédit, 1936), som präglas av våldsam pessimism, kolsvart humor och en oefterhärmlig stil.

23. Émile Zola

Émile Zola (1840 - 1902) är en riktigt trist författare. Det var jag tämligen övertygad om ända fram tills jag faktiskt läste något av honom. En litteraturens "objektive" vetenskapsman som om sin tidiga roman Thérèse Raquin sa att "själen är fullständigt frånvarande" - något som alltså skulle vara typiskt för hans stil - hur sexigt låter det? Inte i min bokhylla, om jag får be, fnös jag och vände mig istället till Rimbaud, Wilde och Dostojevskij. När jag till slut ändå läste nyss nämnda bok så insåg jag att denne förmodat tråkige naturalist istället stod för intensiv, chockerande och dramatisk litteratur. Det hemska och klaustrofobiska passionsdramat som utspelade sig på sidorna var inte en vetenskapsmans fantasi, utan en diktares.

Naturalismen ville visa att människans karaktär och handlingar bestäms utifrån arvs- och miljömässiga faktorer; tankar som till stor del byggde på Darwins resonemang. Litteraturteoretikern Hippolyte Taine var den store teoretikern på området och jag lånar här hans ord: "Ärelystnaden och sannfärdigheten har sina orsaker lika väl som matsmältningen, muskelrörelsen och den djuriska sexualiteten... Lasten och dygden är produkter liksom vitriol och socker." Naturligtvis kan inte påhittad litteratur vara vetenskap i ordets gängse betydelse, men om Zolas intentioner på det planet måste anses misslyckade så lyckades han ändå med sin inställning skapa "logiskt fungerande fantasier", för att tala med Göran Hägg. Författarens ingående beskrivningar av sexuella och groteska skeenden - en vetenskapsman kan ju inte ducka för obehagliga detaljer! - väckte livlig debatt när Thérèse Raquin först publicerades som följetång i en tidning och strax därpå gavs ut som bok. Zola var då bara 27 år gammal och skickade ivrigt iväg romanen till Taine för att höra denne auktoritets åsikt.

Jodå, Taine var nöjd. Men romanen behandlade några enstaka individers känslor och problem, som alla utspelar sig i en sluten värld. Taine ville att Zola istället skulle ge sig in i det stora samhällsdramat; en värld befolkat av ett myller av människor och där tidens stora frågor avgörs. Först då kan den unge författarens litteratur bli verkligt intressant och relevant! Det minsta man kan säga är att Zola tog rådet till sig. Bara något år senare skulle han inleda ett av litteraturhistoriens största enmansprojekt: den väldiga tjugovolymssviten om släkten Rougon-Macquarts öden under det andra kejsardömets tid. Som ni kanske förstår är vi som driver den här bloggen svaga för människor som tar sig an stora projekt, och att det i det här fallet också råkade bli fantastisk litteratur kan nästan ses som en bonus. "Har du läst allting av Balzac?" frågar den unge Zola en vän i ett brev (jag hoppas att jag aldrig kommer få den frågan) och fortsätter sedan att förklara vad han vill med sitt livsprojekt: "Liksom Balzac skall jag skildra människor ur olika samhällsklasser: jag skall skapa borgarna, finansmännen, arbetarna, prästerna, konstnärerna, gatflickorna..." Flera av böckerna i serien sympatiserar också med arbetarklassen, kanske allra tydligast Germinal: en bok som drar fram kolgruvearbetarnas orimliga arbetsförhållanden i ljuset. "Germinal" var också något som grupper av gruvarbetare skanderade under Zolas begravningståg. En rörande hyllning som visar att hans litteratur inte bara var något för den snobbiga kulturreliten.

I motsats till sin store mentor Balzac, som ju låg bakom ett annat av litteraturhistoriens mest vansinniga projekt, ville han dock inte lägga sig i världens affärer "vare sig som politiker, filosof eller moralist." Lite ironiskt då att han i slutet av århundradet skulle komma att publicera en av tidens mest uppmärksammade debattartiklar. Eller kanske vredesutbrott, snarare. "J'accuse...!" löd rubriken till Zolas öppna brev till presidenten, och där anklagade han militärens allra högsta led för antisemitism och korruption. Alfred Dreyfus var en judisk officer i den franska armén som på mycket svaga grunder anklagades och dömdes för landsförräderi. Han skulle ha läckt militärhemligheter till tyskarna, men några egentligen bevis fanns inte. (Senare visade det sig att en annan officer var den skyldige.) Zola rasade mot domen och riskerade sin karriär när han skrev anklagelsen, men i slutänden skulle hans agerande få avgörande betydelse för Dreyfus frigivning. "Han var ett ögonblick mänsklighetens samvete!" sa Anatole France om Zola vid dennes begravning, angående publiceringen av "J'accuse". Framförallt skulle brevet komma att bli den tydligaste manifestationen för de intellektuellas möjligheter att med sina åsikter påverka opinionen och i förlängningen också de styrande organen.

Zola var alltså ingen världsfrånvänd vindskammardiktare, utan en person som var uppdaterad med sin samtid och intresserad av vad som hände runt omkring honom. Hans litterära stil och filosofi hämtade intryck från samtida tänkare och vetenskapsmän och han var som sagt involverad i politiska händelser. Därtill tog hans böcker ofta upp olika samhällsklassers sociala förhållanden. Det är därför inte särskilt konstigt att han också var en försvarare av tidens avantgardistiska konstriktningar, som i Frankrike utgjordes av impressionismen och postimpressionismen. Ännu en anledning att gilla Zola.

Émile Zola må ha varit en duktig författare, men undkomma döden kunde inte heller han göra. En kolbrasa tog livet av honom. Han hade tänt en eld inför natten och förgiftades av den koldioxidgas som inte tog sig ut genom skorstenen utan höll sig kvar i rummet. När han vaknade upp ur sin sömn var det redan försent och han föll ihop på golvet när han försökte ta sig därifrån. Ingen vet riktigt varför han förgiftades, eftersom man efter hans död testade att tända kolbrasor i hans kamin och någon farlig mängd koldioxidgas samlades inte i huset, hur många timmar de än väntade. Flera decennier senare skulle en man berätta om en väns bekännelse då denne låg på dödsbädden. Det var en takarbetare som i upprördhet över Zolas pro-Dreyfusåsikter påstod sig ha murat igen hans skorsten, och som dagen efter - för att undkomma polisens misstankar - genast återställt ventilationen i dess ursprungliga skick. Det finns flera frågetecken kring bekännandet, men det är hur som helst en intressant anekdot om den store naturalisten. "Han var tidevarvets diktare, det kommer vi aldrig ifrån" sa vår alldeles egna Zolabeundrare August Strindberg, och sådana giganter ska förstås omgärdas av mystiska historier.

Mest känd som: den store ledaren av den litterära riktningen naturalism och för sin anklagelseskrift "J'accuse". Var barndomskamrat med Cézanne men de två bröt med varandra efter att målaren inte var helt nöjd med den karaktär som uppenbarligen baserades på honom i Zolas roman Mästerverk.

Zola avbildad av Édouard Manet.

24. François Truffaut

Jag sörjer ibland över att jag aldrig skrivit dagbok. Hade det inte varit så krångligt att köpa papper och penna hade jag säkert genast satt igång, men även om jag skulle börja med mitt dagboksskrivande nu så känns det ändå lite för sent. Min barndoms- och tonårstid har jag inget nedskrivet från och vad gäller de perioderna måste jag alltså lita till mitt opålitliga minne. Det känns inte bra. Inte minst om jag en dag blir förälder vill jag gärna minnas hur en nyförälskad trettonåring känner och resonerar, eller vad en åttaårig kille gör när han umgås med sina kompisar. Jag vill ha den förståelsen.

Några pojkar följer efter den äldre tjejen som de hängivet beundrar. När hon lämnat sin cykel springer en av dem fram och luktar på cykelsadeln - den har ju trots allt varit i kontakt med föremålet för deras kärlek. Resten av eftermiddagen sitter de uppe på en kulle och kastar runt några kottar medan de betraktar flickan när hon spelar tennis med sin kille. Det är det enda de gör, och det är det enda de vill göra. (Smygtittarna). En man säger godnatt till sin dotter och är på väg att stänga dörren om henne, då hon avbryter honom och ber att han ska lämna dörren på glänt. "Är det här lagom mycket?" undrar han. "Öppna lite till... så, det blir bra." (Den lena huden). En ung kille berättar för sin kompis att han är kär i sin underbara kusin, men är lite orolig: han har nämligen fått veta att hon ska klippa sig och är inte säker på att han fortfarande kommer gilla henne som korthårig. (Antoine och Colette). Det här kan tyckas vara exempel på obetydliga detaljer, men det är detaljer som ger mig känslan av att François Truffaut mindes hur det är att vara ung, och de hjälper till att skänka hans filmer en ovanlig värme. Plötsligt väcks mina egna slumrande minnen till liv. Jag minns tjejen på högstadiet som jag brukade vänta in på morgonen för att kunna gå bakom hela den långa vägen genom huvudkorridoren. Jag minns hur jag ibland ljög för mina föräldrar på frågan om jag hade borstat tänderna. Herregud, jag hade nästan hunnit glömma bort alla de där små men talande sakerna.

Att Truffaut var den av nya vågen-regissörerna som gjorde de varmaste filmerna är lite intressant med tanke på att han var den argaste filmkritikern. Kanske kom ilskan från de hårda uppväxtåren: Truffaut hade bekymmer med lagens väktare och hamnade dessutom flera gånger i ekonomiska trångmål. Räddare i nöden var André Bazin, som hjälpte honom ur flera personliga knipor och gav honom jobb vid sin egen tidskrift Cahiers de cinéma, där Truffaut kom att excellera i fotknölssågningar av fransk filmtradition. Tillsammans formulerade de auteur-tanken, som menade att regissörens insats är avgörande för verket och att han måste sätta sin personliga prägel på det. (Utan Truffaut hade kanske andelen producenter och skådespelare vida överstigit andelen regissörer på den här listan, istället för tvärtom.) Man kan tänka sig att det fanns de som var sugna på att ge igen när Truffaut långfilmsdebuterade 1959 med den självbiografiska De 400 slagen. Denna sorgliga - men värmande och inkännande - barndomsskildring var dock inte lätt att kritisera och Truffaut belönades som bästa regissör vid Cannes filmfestival. Den franska nya vågen hade startat.

Truffauts vilja att bryta med konventionellt filmskapande gav honom en frihet att experimentera och göra det han hade lust med, vilket tydligt framkommer i hans andra långfilm Skjut på pianisten, som är en härlig blandning av genrer. Manuset skrevs efterhand och regissören lät lekfullheten få fritt spelrum: "Jag ville göra en film där alla scener tilltalar mig. Några andra kriterier hade jag inte." Denna uppsluppenhet skulle han ta med sig när det var dags för hans tredje film, mästerverket Jules och Jim. Det är en kärleks- och vänskapshistoria som är fin, sorglig och alldeles, alldeles underbar. Truffauts energi och skaparglädje lyser igenom i var och varannan scen och man inser att det var det här den arge filmkritikern vill åt: ett nytt, friskt sätt att berätta en historia på film. Det är svårt att tänka på Jules och Jim utan att fyllas av spontan lycka.

Det är förresten det kanske allra bästa med Truffaut: man mår faktiskt bra av hans filmer. Det betyder inte att allt är frid och fröjd i dem, ofta tvärtom faktiskt, men det finns en sympati och mänsklighet i filmerna som lämnar åtminstone mig med en bra känsla i kroppen. Detta kombinerat med kreativiteten och spontaniteten som är typisk för den franska nya vågen gör att filmerna bildar en mycket uppfriskande helhet. Vissa av hans kollegor hade en starkare intellektuell prägel, andra var coolare och mer distanserade, men ingen av dem gjorde filmer som är lika okomplicerat älskvärda.

Mest känd som: en av de två största regissörerna inom franska nya vågen, tillsammans med Jean-Luc Godard. Kärleken var alltid hans stora tema. Har influerat så vitt skilda filmskapare som Spielberg, Tarantino och Wes Anderson.